The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.
Here’s an excerpt:
A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 2 900 times in 2011. If it were a cable car, it would take about 48 trips to carry that many people.
Jag fick ett trängande behov av att visa min digitala närvaro, på min blogg det vill säga. Har nämligen twittrat en del sedan jag lagt ner mina fruktlösa försök att uppbringa intressanta blogginlägg. Jag har nämligen känt att det varit stressigt att blogga. Att konstant komma på saker som är spännande för andra(än min kära mor) att läsa.
Nytt sedan sist är väl att jag blivit snäppet mer välutbildad(flertalet kurser på Södertörns Högskola), snäppet mer otränad(till följd av ompiroriteringar av min tid) och snäppet mer vuxen(betalat livförsäkring och införskaffat diverse hushållsverktyg). Annars är det basically same, same.
Och det var väl typ det jag ville säga. Nu ska jag göra annat; plugga, fixa naglar, diska, tvätta, packa, allt det där. Höres peoples/Lisa
Det är i alla fall vad vår värd Emelie kallar sitt föräldrarhem en bra bit utanför Norrköping. En annan formulering jag gillar kommer också från Emelie ”Det är precis som Nordkorea. Går inte att hitta på google maps”. Och jag är villig att hålla med om att det liknar Nordkorea i det avseendet. Men från Nordkorea får man inte sprida kort. Det får man nog i alla fall från Skogen.
Emelie och Hugo på verandan i kvällssolen på Lördagen. Myyyysigt.
Jag och Oliver på verandan, jag ääääälskar katter. Men är allergisk. Har fått förmaningar hela helgen om att hålla mig borta från katterna. Men det kan inte hjälpas! De är så gulliga och när de kommer och stryker sitt lena huvud mot mig och spinner så kan jag inte låta bli. Kan berätta att det krävdes mycket självkontroll för att inte borra ner huvudet i Olivers mjuka päls! Om jag hade gjort det hade Hugo garanterat satt tvångströja på mig, eller helt enkelt sagt ”vad var det jag sa?” och garvat läppen av sig när mina ögon gått från vita till signalröda.
Något annat som vanligtvis är signalrött är Kräftor! På natten mot Söndag var det dags för kräftfiske. Vi slängde i 11 burar i vattnet krin huset och väntade framåt halv ett på natten innan vi gick och vittjade. Sjukt kul och spännande att dra upp burarna ur det svarta vattnet och se hur de kröp runt därinne. De här kräftorna låg i första buren där vi fick napp(?) och totalt fick vi ihop 20 st under natten och morgonen.
Förmiddagen efter var det dags att tillaga dem. Lite nervöst första ggn jag plockade upp en utav de ettriga rackarna. Men efter tekniklektion av Emelies goa föräldrar kändes det stabilt. Lyckades undvika skador och kände mig som ett proffs efter 5 st från vasken till grytan. Godaste kräftorna jag någonsin käkat.
Så om du läser det här Emelie(och förstås kära Hugo); tack igen för en jättetrevlig helg!
Tar imorgon tåget med vapendragare Sara(a.k.a Hugo) till en underbar vän i Norrköping. Packningen ska klara av en festkväll, 2 dagars chill och en natts kräftfiske! Helst ska allt rymmas i en sportbag, utan att den är överfull och orsakar permanenta ryggskador. Skulle också vilja hinna med en miljon saker till innan det är dags att sova… Typ fixa naglarna, tvätta, diska und so weiter. En sak som är säkert är, framför datorn och bloggen får jag inte mycket gjort.
Neä, slår på Kapten Röd istället och är lite effektiv. Väskan packar inte sig själv. Och disken, diskar definitivt inte sig själv. Suck.
I benen, i nacken och i axlarna. Men det är lugnt göttigaste känslan i kroppen på flera veckor. Närmare bestämt två veckor. För så långe har en infektion härjat i mig och hindrat mig från det jag gillar nästan mest. Att träna.
Igår kände jag mig äntligen frisk nog att träna. Så jag tog blåa till rådhuset och förberedde mig mentalt för fysisk ansträngning. Tamejtusan va kul det var, och jobbigt. Svettades så att det rann på mindre än en kvart. I vanlig ordning så fick jag typ däng. Alltså inte sådär så att jag har ont eller att människor är elaka. Utan helt enkelt att jag inte fick saker att stämma när jag ville.
Det som är bra med mig är att jag inte deppar ner mig. Utan jag hittar någon ljusglimt(i det här fallet en riktigt bra passering), håller fast vid den och har inställningen att allt det där andra kan bara bli bättre. När man tänker på vad man gör mindre bra, gör man också något åt det.
Passet avslutades med fys(gillar’t) och stretching. Undrar om jag ens kunnat gå om jag inte stretchat? Antagligen inte/ Ha’re
På mitt låneskrivbord. Kan inte hjälpas att Leksandsknäcke är sjuukt gott. Och smuligt.
Annars då denna onsdagsförmiddag? Jo, jobbar och sliter(ner golvet till följd av skytteltrafik mellan mitt rum och skrivaren). Väntar i vanlig ordning på att klockan ska bli lunch. Sen mellis. Och till slut hem(bort?)gång. För idag jävlar är det TRÄNING! Efter ett låångt sjukuppehåll är jag piggelin nog att brottas igen. Fett nice.
Neä, åter till smulorna.
Arbetsfördelningen i vårt hem är ojämn. Medan jag städar, ägnar Svetlana sig åt manikyrer och pedikyrer. Vafan är det liksom?!
